Jag har alltid fascinerats av reklam. När jag var liten tänkte jag alltid att "det är reklammänniska jag ska bli när jag blir stor". Jag tror mycket på det här med att man påverkas av sina föräldrar när det kommer till karriärsdrömmar. Min pappa har alltid jobbat med reklam, media och marknadsföring. När jag växte upp berättade han alltid för mig att "Emelie, du ska jobba inom media, där finns de roligaste människorna." Och sim-salla-bim så blev det just media som jag började studera.

Eftersom jag som liten ofta drömde om ett reklamyrke har jag alltid betraktat reklam på ett annorlunda sätt. Som separata verk från det som ska säljas. Mina studier på JMK har bekräftat den synen ytterligare. Under grundkursen fick vi läsa Nava och Navas teori om att reklam kan betraktas som en sorts nutida konstform som uppskattas separat från den produkt eller tjänst som den ska sälja. Studien rör sig främst om ungdomar i dagens övermedialiserade samhälle. Och när man tänker på reklamfilmer idag, kan de som är riktigt skickligt gjorda snabbt vinna en plats i våra hjärtan och få topplaceringar på YouTube. För att nämna några har vi Rolighetsteorin, ett urval av ICA reklamerna, bland annat den när Ulf videobloggar och Comhem:s hyllande reklamfilm om de bästa youtubeklippen av Judit och Judit.  

En reklamfilmserie som alltid fascinerat mig lite extra är dock den för SAAB. Mycket tror jag beror på den skickliga kombinationen av vackra bilder med bra, medryckande musik. Nu släpps den första reklamfilmen sedan SAAB bytte ägare. I Dagens Media kan vi läsa att kampanjen "Changing Perspectives" är oehört viktig för lanseringen av SAAB 9-5. Denna gång lyfts musikern Anna Diaz fram. Och jag är såld på nytt. Njut av detta konstverk:

Som frilansjournalist finns det två egenskaper som är särskilt viktiga för att lyckas. Lyckas med att knyta till dig uppdragsgivare, kunna stå för det du gör och dessutom leva på det.

Du bör:

• Tillföra något eget. Antingen ha kunskaper inom en nisch som få andra har koll på. Eller ha en egen stil, ett eget språk. Ett sätt att uttrycka sig på som är karakteristiskt för just dig.

• Vara tuff, stå på dig och se om ditt hus. Vare sig det gäller att förhandla arvoden eller komma överens med uppdragsgivare om villkor och kontrakt. Inte falla i fällan att köpa låga arvoden och dåliga villkor som inte känns bra för att du så gärna vill göra jobbet/få in en fot och inte vill verka besvärlig. Nej, visa var skåpet ska stå med en gång. Det tjänar du på.

En som besitter båda dessa egenskaper i stora mått är Annette Kullenberg – en legendar bland skribenter. På en av de bilresor genom Sverige som jag gjort i sommar hörde jag ett radioprogram om henne och det framstod då med all önskvärd tydlighet vilken förebild hon är för dagens frilansande skribenter. Den yrkesskicklighet hon visat i en mängd kolumner såväl som i böcker om den svenska överklassen och om journalisten Marianne Höök är så klart en stor anledning att inspireras av henne. Men det jag finner mest värt att ta intryck av är det mod hon visade när hon sade upp kontraktet med Aftonbladet efter många år som krönikör. Detta efter att de utan att fråga henne ändrat i en krönika där hon skrivit om prinsessan Madeleines alkoholvanor – "Sluta supa, Madeleine!".

Tänk att våga sätta ned foten på det sättet. Att själv diktera villkoren för sin medverkan i olika medier. Men det är klart. När Annette Kullenberg avslutade samarbetet med Aftonbladet var hon sedan länge en etablerad journalist. Som frilans kan man så klart aldrig räkna hem någonting, men nog tedde det sig sannolikt att det skulle finnas en karriär för henne efter Aftonbladet. Vilket också blev fallet.

Att sätta hårt mot hårt i början av sin frilanskarriär är förstås mycket läskigare. Man har inget inarbetat varumärke att falla tillbaka på, utan är beroende av uppdragsgivare som gillar en. Som ger en mer jobb och som kan rekommendera en vidare.

Så visst kan jag förstå att det inte är möjligt att sticka ut hakan i alla lägen. Men – jag är övertygad om att det är den strategi som vinner i längden. 

Det är ingen nyhet att jag och min kollega Josefin Hagström håller på att arrangera Sveriges första SM för Gatumusikanter i Mariefred den 14e augusti. I och med tävlingen innebär det att jag själv behöver stå på gator och spela musik under sommaren. Det känns därför som att det är god tid för mig att lära mig att spela ett instrument. När vi var gatumusikanter under vintern kämpade vi tappert med panflöjt och maracas - något som ni kan höra här, inte alltid lät vackert. 

Härom veckan åkte jag iväg till Nynäshamn och köpte den vackraste röda ukulelen jag vilat ögonen på. Jag har suttit och övat på hur man bäst ska trumma, laddat ner ackord till mina favoritlåtar och glatt sjungit med så fort mina fingrar har nuddat vid strängarna. Men sen kom problemet - jag kan inte stämma ukulelen. Oavsett hur mycket jag kämpar, vrider och vänder så låter det inte rätt. Idag talade jag med vår senast anmälda gatumusikant Mats som rekommenderade mig att stämma instrumentet över internet. Och med en sökning på Google hittade jag online ukulele tuner. Så fort jag kommer hem ifrån kontoret idag kommer jag att sätta mig med min ukulele och äntligen få koll på hur den ska stämmas. Vem behöver en musiklärare när allt jag behöver finns över internet?

   Genom ett tågfönster ser jag det svenska sommarlandskapet. Jag har just läst Expressenkrönikören Tommy Hammarströms text om den pågående utarmningen av kulturlandskapet. Några fjärilsarter är på väg bort, vissa grödor brer ut sig på andras bekostnad skriver han. Men det är inget jag ser där jag färdas genom skogsbygder, åkrar, hästhagar och småsamhällen. Det ser lika vackert ut som vanligt i Sverige vid den här tiden på året.

   Att titta ut genom ett tågfönster är vilsamt och stimulerande, tankarna hoppar och far. Av någon anledning fastnar tanegångarna vid namnet Sven Otto Littorin. Hans avgång berör mig tydligen. I samma tídning som Tommy Hammarström har sin krönika så debatterar Barbro Hedvall om Littorinaffären. Hon skriver att den är sprungen ur privatlivet och att vi ska akta oss för att få ett debattklimat av amerikansk typ där den här sortens frågor får stort utrymme..

   I princip håller jag med, särskilt när hon beskriver den amerikanska modellen med orden "där det är viktigare att vara trogen och tråkig än att ha politiska idéer och lösningar".

   Vi har inte med Sven Otto Líttorins vårdnadstvist att göra. Egentligen. Och egentligen tycker jag inte att jag måste få reda på att han köpt sexuella tjänster (om han nu har det), det är mer en fråga som rör hans privatliv. Om det inte vore för en besvärande detalj; att köpa sex är i Sverige ett lagbrott. En minister som begår e´n kriminell handling är inte något som bara kan slätas över. Det gör att den här affären på ett avgörande sätt skiljer sig från amerikanska politikers otrohetshistorier.